Läger som vi besöker

 
Auschwitz

Lägrets hemsida

Auschwitz I ligger ca 6 mil väster om Kraków i Polen. Auschwitz är det tyska namnet på staden Oświęcim. Området var ursprungligen militärförläggning men gjordes om till arbetsläger för fångar 1940. Här fanns 28 byggnader.
I genomsnitt fanns det mellan 13 000 och 16 000 fångar i lägret, men år 1942 var antalet uppe i 20 000. Auschwitz I kom att bli huvudläger -"Stammlager" - i ett helt system av koncentrationsläger i området; ca 40 st, av vilka Auschwitz I, Birkenau och Monowitz är de mest kända.
 
Auschwitz I var ett arbetsläger, i motsats till Auschwitz II (Birkenau), som var ett utrotningsläger.Varje morgon fördes fångarna ut ur lägret genom porten med de kända orden "Arbeit macht frei". Det "frigörande" arbetet för det tyska krigsmaskineriet var hårt och riskfyllt, och många dog. Arbetsdagen var 12 timmar lång.
 
De allra flesta fångarna var judar, men också zigenare, homosexuella, politiskt aktiva, kristna, kriminella och nazimotståndare placerades
i lägren. Många fångar var barn.
Ingen vet säkert hur många
som dog av svält, utmattning, tortyr och avrättningar. Många sändes direkt till gaskammaren, utan att registreras.      
Bilder på barnfångar i Auschwitz
 
I Auschwitz I genomfördes de första provgasningarna med preparatet Zyklon B, då ryska fångar stängdes in i en källare i det s k dödsblocket, block 11.
Under åren 1942 och 1943 användes över 20 000 kg cyklon B i gaskamrarna. Enligt lägerkommendanten Rudolf Höss krävdes det 5-7 kg cyklon B för att döda 1 500 människor
 

Birkenau (Auschwitz II)

Lägrets hemsida
Det första krematoriet i Auschwitz I hade "bara" kapacitet för 350 lik/dygn och blev snart för litet.1941-1942 blev det nya lägret Auschwitz II - Birkenau - byggt i byn Brzezinka, två kilometer från huvudlägret.
SS-chefen Heinrich Himmler hade bestämt att Birkenau skulle bli centrum för judeutrotningen. Det blev också det största av de sex utrotningsläger som nazisterna byggde (de övriga var Chelmno, Belzec, Sobibor, Treblinka och Majdanek). Över 300 byggnader uppfördes, och som mest fanns där 100 000 fångar samtidigt.
 
Man räknar med att en och en halv miljon människor dog i Birkenau. Enligt lägerkommendanten Rudolf Höss blev 70-75% av alla som kom till Birkenau sända direkt till gaskammaren.
 
De flesta kvinnorna bodde i tegelbaracker och många av dessa hade bara jordgolv.
Fångarna sov i trevånings"sängar"; träbritsar med lite halm i. På varje sängplan kunde upp till åtta fångar sova .
Träbyggnaderna som fanns på området hade varit stall för 52 hästar vardera. De blev ombyggda och kunde sedan ta emot upp till 1 000 fångar. De sanitära förhållandena i lägret var obeskrivligt dåliga.
 
1943 byggdes Auschwitz III (Monowitz), inte så långt från den tyska fabriken IG-Farben. Fångarna här användes som slavarbetare i industrin.
 
Uppgifterna om hur många människor som avrättades eller omkom av svält, tortyr och omänskligt hårt arbete i de tre lägren Auschwitz I, Auschwitz II (Birkenau) och Auschwitz III varierar mellan en och tre miljoner.

 
Sachsenhausen

Sachsenhausen ligger nordväst om Berlin. Det var till detta koncentrationsläger som de flesta norska fångarna skickades. Man beräknar att runt 2 450 norrmän skickades hit, och av dessa dog 200. Lägret placerades i utkanten av  staden Oranienburg, i stadsdelen Sachsenhausen. Innan lägret byggdes i mitten på 1930-talet var där enbart skogs- och ängsmark och en del kärrmark. Den 650 år gamla staden Oranienburg är idag en förstad till Berlin.
 
Sachsenhausen var ett av de tidigaste nazilägren, efter Dachau som öppnades redan 1933. Dock fanns redan 1933 ett mindre koncentrationsläger i Oranienburg, inrymt i ett bryggeri i staden.
 
Under sommaren 1936 byggdes det nya lägret vid Oranienburg upp, av fångar från koncentrationslägret Esterwegen. Sachsenhausen  öppnades senare samma år. Det var för övrigt det första läger som kom till efter att Reichsführer Heinrich Himmler blivit chef för den tyska polisen. 
 
Sachsenhausen var avsett för motståndare till den nazistiska regimen, såsom kommunister, socialdemokrater, liberaler och fackföreningsfolk, liksom judar, zigenare, vapenvägrare, Jehovas vittnen, homosexuella, asociala och kriminella.     
 
Från1938-1939 kom lägret främst att användas som arbetsläger för utländska krigsfångar, som kom i en strid ström från de länder som nazisterna ockuperade
 
Lägret var ökänt för sin hårda disciplin och det fruktansvärt hårda slavarbetet. Runt lägret fanns flera arbetsläger och arbetsplatser, dit fångarna togs på dagarna - stenbrott, vägarbeten, skogsarbeten, jordbruk.
 
Sachsenhausen hade en särställning i det tyska riket, eftersom det var kopplat till rikshuvudstaden Berlin och var huvudläger, Stammlager, för lägren i området. Sachsenhausen kom att bli ett mönster för nazisternas koncentrationsläger. 1938 flyttades för övrigt den centrala administrationen för koncentrationslägren till Oranienburg.
 
Under lägrets existens från 1936 till april 1945 passerade ca 200 000 fångar genom lägret och de kom  från 47 olika nationer. 2 750 st var skandinaviska fångar, norrmän och danskar, de flesta av dem motståndsmän i sina hemländer. Drygt 200 skandinaviska fångar dog i Sachsenhausen. 
 
Den totala summan döda i Sachsenhausen uppskattas till drygt     100 000, och dödsorsakerna var svält, fysisk utmattning på grund av det omänskligt hårda tvångsarbetet, tortyr och sjukdomar samt de massavrättningar som SS satte i system.
 
I slutet av april 1945 evakuerades lägret, och 30 000 fångar tvingades att marschera från lägret mot Östersjön. Planen var att fångarna där skulle placeras på fartyg som skulle sänkas. Den sovjetiska armén hann ikapp och lyckades stoppa aktionen, men
6 000 fångar dog under denna dödsmarsch. Flera sådana döds-
marscher genomfördes från andra läger under krigets slutskede.
Ca 3 000 som var kvar i lägret - sjuka, läkare och vårdpersonal - blev den 22 april 1945 räddade av ryska och polska enheter av Röda armén.
 
I augusti 1945 upprättade sovjetarmén Speziallager 7, där SS-lägret hade legat. De flesta byggnaderna, med undantag av krematoriet och avdelningen för massmord,  kom att användas på samma sätt som tidigare. Fångarna i detta läger var nazistfunktionärer, politiska motståndare till kommunismen, folk som var dömda av sovjetiska militärdomstolar och en del som blivit tillfälligt arresterade för andra brott.
 
Från 1948 var Sachsenhausen, som Speziallager 1, det största av tre specialläger i den sovjetiska ockupationszonen. Då lägret stängdes våren 1950, hade ca 60 000 människor suttit där. Av dem hade över 12 000 dött genom svält eller sjukdom. En bit utanför det gamla lägerområdet finns massgravar för offren för den sovjetiska tiden i Sachsenhausen.
 

RAVENSBRÜCK

I november 1938 inledde SS arbetet med att anlägga ett koncentrationsläger för kvinnor i den preussiska byn Ravensbrück, nära staden och den tidigare kurorten Fürstenberg, vid floden Havel. För den som kommer till Ravensbrück idag blir det först svårt att föreställa sig de vidrigheter som utspelades här för drygt 60 år sedan. Minnesplatsen ligger bedövande vackert vid den lilla sjön Schwedt See; svanar simmar i sjön, gräset är grönt, rosorna blommar och fåglarna sjunger...
 
Arbetet med att bygga upp lägret utfördes av fångar från koncentrationslägret Sachsenhausen i Oranienburg.Detta var det enda stora lägret som var avsett för kvinnor. Våren 1939 blev de första kvinnorna överförda från koncentrationslägret Lichtenburg till Ravensbrück. I april anlades ett läger för manliga fångar i anknytning till kvinnolägret, och sommaren 1942 byggdes i närheten ett koncentrationsläger för ungdomar; Uckermark.
 
Kvinnolägret utvidgades ständigt. Flera baracker restes och en "industrihof", för produktion inom typiska kvinnoarbeten, kom till. Strax utanför lägerområdet uppförde firman Siemens & Halske 20 verkstadshallar, där fångarna blev satta i tvångsarbeten. Allt eftersom kriget utvecklade sig, anlade nazisterna mer än 70 mindre läger för kvinnor över hela Tyskland, och dessa läger låg under huvudlägret Ravensbrück. Här blev kvinnorna utnyttjade som slavar för krigsproduktionen.
 
Under åren 1939-1945 blev 130 000 kvinnor och barn och 20 000 män registrerade i lägret, plus 1 000 unga flickor i ungdomslägret Uckermark. De som blev deporterade till Ravensbrück kom från mer än 40 nationer. Bland dem var det också judar och zigenare. Tiotusentals av fångarna blev mördade eller dog av svält, sjukdomar och medicinska experiment.
 
Efter att det mot slutet av 1944 hade byggts en gaskammare, lät SS gasa ihjäl mellan 5 000 och 6 000 kvinnor. Särskilt judiska kvinnor mördades med injektioner med fenol, eller vid en speciell aktion som tog sikte på att utrota människor som "inte var värdiga till att leva"
 
Strax före krigets slut, försökte det internationella, det svenska och det danska Röda Korset arrangera så att de skulle få överföra 7 000 fångar till Schweiz och Sverige. Tiotusentals av fångarna som var kvar i lägret, blev av SS jagade ut på en dödsmarsch mot nordväst. 3 000 sjuka blev liggande i lägret och räddades av Röda armén den 30 april 1945. Likväl var lidandet inte förbi. Otaliga kvinnor, män och barn dog under de följande veckorna.
 
Minnesplatsen Ravensbrück öppnades den 12 september 1959. Den var det minsta av de tre nationella minnesplatserna i Östtyskland. De två andra var Buchenwald och Sachsenhausen. Arkitekterna arbetade in i projektet en del av de tidigare anläggningarna bl.a. krematoriet, Zellenbau och ett stycke av de fyra meter höga lägermuren. Över en stor massgrav planterades rosenbuskar, och i mitten av anläggningen placerades "Tragedin", ett stort bronsmonument av Will Lammert.
 
1956-1960 anlade man det första lägermuseet. Det placerades i den tidigare Zellenbau, som fångarna kallade "bunkern". I museet fanns hundratals föremål som tillverkats av tidigare fångar i lägren. I början av 1980 bestämde minnesplatsens ledning att göra om Zellenbau till "Nationell utställning". Nu fick 17 av de länder som nazisterna hade hämtat fångar från möjlighet att inrätta sina egna rum.
 
1991 upprättades ett speciellt rum för de fångar, som arresterades för delaktighet i attentatet mot Hitler. 1992 tillkom ett rum för judinnor, och 1994 ett för zigenare. Fler minnesrum är planerade.
 
1984 placerades minnesplatsens centrala utställning i den byggnad som tidigare inrymde SS-kommendanturen (och som fram till 1977 använts av den sovjetiska militären). Utställningen fick namnet "Museum des antifaschistischen Widerstandskampfes". 1993 och 1994 ersattes den av två nya utställningar.
 
Efter att de sovjetiska styrkorna hade dragit sig tillbaka, öppnades delar av lägerområdet för allmänheten. Det skedde i samband med det planerade firandet av 50-årsdagen för befrielsen. De fortsatta planerna går ut på att trygga och underhålla de historiska byggnaderna och samla in vittnesmål från överlevande fångar.
 
Nazitysklands största koncentrationsläger för kvinnor bildar idag bakgrund för minnen, forskning och historiskt-politiskt arbete. Hur livet artade sig för dem som blev deporterade hit kommer fram i utställningar, undervisning, föredrag och videofilmer. Tyngdpunkten i det pedagogiska programmet riktar sig mot skolor och andra ungdomsgrupper. Diskussionen om de nazistiska förbrytelserna som ägde rum här ger också den enskilde en bakgrund för att fråga hur han eller hon ställer sig till problemen i vårt egna demokratiska samhälle.
 
Samlingarna i Ravensbrück - arkiv, fototek, bibliotek, mediatek och bankvalv (värdepapper) - är rikliga och ger goda skäl för forskning. De lämpar sig särskilt bra för kvinno- och könsforskning och kommer att förstärkas och utvidgas de närmaste åren. Det vetenskapliga arbetet koncentrerar sig på kvinnor och frågor om kön och förintelsen. En tyngdpunkt ska vara forskning om uppbyggnaden av kvinnolägren.
 
Från och med sommaren 2002 finns ett vandrarhem i Ravensbrück, inrett i de hus som förr var bostäder och arbetsplatser för SS. Där finns också kurs- och konferenslokaler.