Folke Bernadotte; fram till mordet 1948

Åren 1945-48 ägnade Folke Bernadotte åt arbete för Röda Korset. 1946 blev han ordförande för Svenska Röda Korset. Från juni 1945 organiserade han Svenska Röda Korsets hjälpverksamhet i den brittiska ockupationszonen i Tyskland och från l946 i samtliga ockupationssektorer i Berlin.
 
Hans försök att dra in Sovjetunionen och de östeuropeiska staterna i rödakorsverksamheten misslyckades dock trots hans resor 1947 till Polen, Rumänien, Ungern och Österrike. I mars l947 besökte han också finska Lappland och i mars-april 1948 Grekland och Turkiet. Han framstod nu som en av de ledande gestalterna inom den internationella rödakorsrörelsen. Denna verksamhet kröntes med hans framgångsrika ordförandeskap vid den 17:e internationella rödakorskonferensen i Stockholm i augusti 1948, den första efter krigsslutet.
 
År 1948 var Folke Bernadotte väl känd i världen. Han hade nu bakom sig många års träning i ledarskap, ansvarstagande och internationell diplomati. Han var känd som en mycket skicklig organisatör. Men hans verksamhet hade enbart gällt Europa och Nordamerika. Resten av världen låg bortom hans, liksom de flesta andra svenskars, horisont. I det kalla krig mellan Väst och Öst, som pågick l948, låg alla hans sympatier på den amerikansk-brittiska sidan. Hans ideologi var anti-kommunistisk och privat tog han kraftigt avstånd från Sovjetunionens utrikespolitiska expansion och sovjetiseringen av Östeuropas stater efter krigsslutet. Den 20 maj 1948 stod han återigen i det internationella rampljuset: han utsågs då till FN:s medlare i Palestina. Nu stod han inför sitt första, ödesdigra, möte med Mellanöstern.

Den förste FN-medlaren.

Palestina-frågan hade 1947 tagits upp i FN av den brittiska regeringen, som då var mandatärmakt för Palestina. Den 29 november 1947 hade FN:s generalförsamling antagit en plan för Palestinas delning i två stater, en arabisk och en judisk, inom ramen för en ekonomisk union. Jerusalem, inklusive omgivande städer och byar, skulle vara demilitariserat och neutralt område. Kort därefter utbröt inbördeskrig i Palestina i vilket de judiska styrkorna gick till offensiv i april och maj l948. Den l4 maj utropades staten Israel, men inte någon arabisk-palestinsk stat. Den l5 maj l948 intervenerade väpnade styrkor från Egypten, Transjordanien, Irak, Syrien och Libanon för att bistå sina arabiska bröder i Palestina. Det första kriget mellan arabstaterna och Israel hade brutit ut.
 
I resolution 186 av den 14 maj l948 gav Generalförsamlingen FN-medlaren i Palestina befogenhet att bl.a.:
- bistå de lokala myndigheterna med att nå en fredlig reglering av den framtida situationen i Palestina;
- samarbeta med den stilleståndskommission som utsetts av säkerhetsrådet;
- verka för att förbättra befolkningens levnadsvillkor genom att begära hjälp från FN:s fackorgan och Internationella Röda Korset.
 
Detta var första gången som FN direkt ingrep i en politisk konflikt och som världsorganisationen utsåg en medlare att lösa denna. Man bör dock notera att resolutionen inte gav FN-medlaren några som helst maktresurser.

Vapenvilan och flyktingarna.

När Folke Bernadotte anlände till Kairo den 28 maj, mottogs han med skepsis och till och med löje. Vad kunde denne svensk åstadkomma i Palestina, där Storbritannien och Förenta Nationerna tidigare så grundligt misslyckats? Bernadottes optimism och handlingskraft betraktades som naivitet. Men skepsisen ersattes snart av respekt, beundran - och hat. FN-medlaren inledde en hektisk period av skytteldiplomati i Mellanöstern. Den 14 augusti hade han avverkat 215 flygtimmar. Så här skriver de två parterna om honom:
 
"Det tog inte lång tid för honom /Bernadotte/ att lära. Det var helt enkelt förbluffande att se, hur snabbt han satte sig in i frågans alla irrgångar. Hans iver att lära och förstå var oförtröttlig, hans arbetsförmåga fantastisk... Hans pliktkänsla var av högsta klass, hans intresse slappnade aldrig... Hans älskvärda sätt, hans villighet att lyssna, hans iver att förstå en annans synpunkter var ovärderliga tillgångar under dessa diskussioner. Han var i sanning en gentleman." Moshe Sharett, i Folke Bernadotte af Wisborg: Svensken och världsmedborgaren (Stockholm, 1949).
 
"Han hade ett självständigt sinnelag och om han såg orättvisor påtalade han dem - vilket kostade honom livet. Han ändrade inte sin inställning trots hoten. Mordet på greve Bernadotte innebar en stor förlust för hela området, i synnerhet för araberna, för han knöt frågan om rättvisa till det politiska problemet. Känslan för rättvisa vägledde honom - och det var det som skiljde honom från hans efterträdare, Bunche, Jarring, Rogers och Kissinger," Henry Cattan, i ett uttalande till denne författare, Beirut, 1975.
 
Mot alla odds lyckades FN-medlaren från och med den ll juni utverka en fyra veckor lång vapenvila i det palestinska kriget. "Han var den ende som kunde ha åstadkommit detta", skrev Ralph Bunche, Bernadottes närmaste man under medlingen. Efter en ny period av arabisk-israeliska strider höll Bernadotte ett kraftfullt tal i FN:s säkerhetsråd. Därefter, den 15 juli, beordrade säkerhetsrådet för första gången i FN:s historia en ny vapenvila i Palestina. Denna skulle nu iakttas fram till dess att en fredlig lösning hade uppnåtts.
 
Arrangemangen kring vapenvilan i Palestina skulle övervakas av en FN-enhet, upprättad av FN-medlaren. Bernadotte var tvungen att börja från grunden. Begreppet "FN:s fredsbevarande operationer" fanns ännu inte. Bernadotte lyckades dock på mycket kort tid skapa en liten enhet för övervakning av vapenvilan och till dess förste stabschef utnämndes den svenske översten Thord Bonde. Dtta var upprinnelsen till FN:s kommission för stilleståndsövervakning (UNTSO, United Nations Truce Supervision Organization), som än idag är ett viktigt redskap för FN:s fredsbevarande verksamhet i Mellanöstern.
 
En annan framgång för Bernadotte var hans hantering av flyktingfrågan. Medlaren upprördes av de arabiska flyktingarnas svåra belägenhet: "Många flyktingläger har jag stiftat bekantskap med; men aldrig har jag sett en hemskare syn än den som mötte mig här i Ramallah..." ( Till Jerusalem, Stockholm, 1950).
 
Redan i sin första plan, undertecknad den 27 juni, talade Bernadotte om "rättigheten för dem som är bosatta i Palestina... att återvända till sina hem utan restriktioner och att återfå sin egendom." Detta är ursprunget till FN:s viktiga resolution av den ll december l948, som gav flyktingarna rätten att återvända till sina hem. På det praktiska planet inledde Bernadotte, med sin breda erfarenhet av arbete för Röda Korset, det humanitära hjälpprogrammet för arabiska flyktingar från Palestina. Insatsen kom att lägga grunden för FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar i Mellanöstern (UNRWA, United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East) som fortfarande är verksam.

Planer för en politisk lösning.

För att, i enlighet med sitt uppdrag, främja en fredlig lösning av situationen i Palestina, presenterade Bernadotte två planer.

 
I den första planen, daterad den 27 juni, föreslogs att Palestina - som här definierades som 1922 års mandat och följaktligen inkluderade Transjordanien - skulle bilda en union bestående av två "medlemmar". Hela Negev eller delar därav skulle ingå i det arabiska territoriet, medan hela västra Galiléen eller delar därav skulle vara judiskt territorium. Jerusalem skulle ligga i det arabiska territoriet. En följd av denna plan var att kung Abdallah av Transjordanien skulle styra inte bara det arabiska Palestina, så som detta avgränsats i generalförsamlingens resolution av den 29 november 1947, utan även Jerusalem och delar av Negev. Den palestinska arabstat som nämnts i resolutionen skulle delas mellan Transjordanien och Israel. Den judiska medlemsstaten skulle dock ha minskat avsevärt i storlek och dess suveränitet skulle ha begränsats på flera viktiga punkter.
 
Planen av den 27 juni förkastades av båda sidor. Araberna var helt emot en judisk stat i Palestina. Även Israel avvisade Bernadottes förslag kategoriskt och fastslog att inga intrång i eller begränsningar av staten Israels suveränitet kunde godtas. Speciellt starka invändningar hade israelerna mot medlarens överlämnande av Jerusalem till araberna. Bernadotte kom nu att bli en hatad man i Israel.
 
I Bernadottes andra plan, undertecknad den l6 september, erkände medlaren den judiska staten som ett faktum. Hela Galiléen skulle, enligt hans nya förslag, definieras som judiskt territorium. Den arabiska delen av Palestina skulle fortfarande gå upp i Transjordanien och hela Negev skulle tillfalla den arabiska staten. Jerusalem skulle nu ställas under FN:s kontroll. Bernadotte hade alltså gjort viktiga förändringar för att blidka israelerna. Men vinnaren var fortfarande kung Abdallah av Transjordanien (och indirekt dennes brittiska allierade). Den judiska staten erkändes visserligen nu som en realitet men den skulle endast utgöra cirka 20 % av Palestinas yta!
 
Det totala förkastandet av Bernadottes första plan hade varit en hård läxa för medlaren. Medan Bernadotte förberedde den andra planen tog han emot två ytterst hemliga besökare, den ene från det brittiska utrikesdepartementet och den andre från USA:s utrikesdepartement. Bernadottes andra plan stöddes av de stora västmakterna och den utgjorde i själva verket USA:s och Storbritanniens första gemensamma handlingsprogram för Palestina sedan l920-talet. Den amerikansk-brittiska planen skulle presenteras för FN av FN-medlaren för godkännande av säkerhetsrådet. Därefter skulle de brittiska och amerikanska regeringarna garantera att de arabiska och israeliska myndigheterna underkastade sig FN-medlarens rekommendationer. Så skulle Palestina-frågan lösas och de två västmakterna skulle därmed få möjlighet att koncentrera sig på Berlin-krisen och det växande hotet av ett tredje världskrig mot Sovjetunionen.

Mordet.

Följande dag, den 17 september 1948, mördades Folke Bernadotte i ett bakhåll i den israelisk-kontrollerade delen av Jerusalem. Mördarna greps aldrig och ingen har någonsin dömts för mordet. Det antogs dock redan från början att medlemmar i Lohamei Herut Israel (LEHI), eller Stern-ligan, utfört mordet. Det är idag klarlagt att beslutet att mörda FN-medlaren fattades av LEHI:s centralkommitté, där Yitzhak Shamir ingick. LEHI såg i Bernadotte det viktigaste hindret för en israelisk annektering av Jerusalem och för judisk kontroll av hela Palestina. (Yitzhak Shamir blev senare Israels premiärminister åren l983-84 och l986-92.) Den som höll i vapnet anses ha varit Yehoshua Cohen.

 
Mordet på FN:s medlare i Palestina sände en chockvåg genom världen. I hela Sverige flaggade man på halv stång. Minnesgudstjänster hölls över hela världen. Begravningen av Folke Bernadotte följdes av hundratusenden Stockholmare. Förenta Nationerna och stormakterna fördömde dådet. Men några sanktioner eller andra krafttag mot Israel vidtogs aldrig. FN svalde den oerhörda utmaningen. Respekten och förtroendet för världsorganisationen försvann, för all framtid, i både Israel och i arabstaterna. I Israel möttes mordet på Bernadotte med likgiltighet. Inga egentliga försök att gripa mördaren gjordes av polisen i Jerusalem Det fanns en rädsla för vedergällningsaktioner från den underjordiska rörelsen. Efter några år ingicks en tyst överenskommelse mellan FN, den svenska regeringen och Israel att hölja mordet på Folke Bernadotte i tystnad.
 
Efter Bernadottes död undanröjdes även hans andra plan. Dödsstöten kom när president Harry S. Truman, som under presidentvalskampanjen i USA hösten 1948 kämpade i motvind, i ett pro-israeliskt uttalande den 28 oktober förkastade Bernadottes förslag. I FN uppstod en märklig allians av arabstaterna och deras allierade plus Israel och dess sympatisörer, inklusive Sovjetblocket (!), vilka tillsammans förkastade medlarens plan. Sedan USA dragit tillbaka sitt stöd, kunde britterna i FN inte ensamma genomtrumfa Bernadotte-planen.

Arvet efter Bernadotte.

Folke Bernadottes hjältemodiga ledarskap för den svenska räddningsexpeditionen till de tyska koncentrationslägren i andra världskrigets slutskede, liksom de humanitära insatserna av de andra svenskarna i de "vita bussarna", är värda eftervärldens beundran och hyllningar.
 
Folke Bernadottes medlaruppdrag i Palestina 1948, däremot, misslyckades onekligen. Men beträffande hans politiska och diplomatiska misslyckande finns nu, ett halvt århundrade senare, anledning till nykter eftertanke. Hur mycket sanning ligger det i den vanliga bedömningen att Bernadotte som medlare var naiv och oerfaren? Ja, att Bernadottes egen uppdragsgivare, FN:s generalsekreterare Trygve Lie, i hemlighet motarbetade honom och samarbetade med Israel, det kunde han nog inte föreställa sig. Att FN inte skulle förse honom med några egentliga maktmedel i Palestina, den bittra insikten infann sig alltför sent hos Bernadotte. Men det stora och ödesdigra misstaget i medlingsförslaget, nämligen att överlämna Jerusalem till araberna, kan egentligen inte lastas Bernadotte. Det framgår klart, att Bernadotte själv ända från början ville att Jerusalem skulle vara en internationell stad. Det var i själva verket Bunche och andra experter bland hans medarbetare som drev igenom sin vilja i Jerusalemfrågan.
 
För israelerna kunde en fredlig lösning 1948 under amerikanskt, brittiskt och franskt beskydd kanske ha besparat staten Israel såren från kommande ytterligare sex krig mot araberna, plus den palestinska intifadan. I maj l995 uttryckte Israels utrikesminister Shimon Peres Israels regerings beklagande av mordet på Folke Bernadotte.
 
Vid ett israeliskt-palestinskt fredsmöte den 4 november 1995 mördades Israels  premiärminister Yitshak Rabin av en judisk extremist. Därmed hade bruket av mord som ett tolererat politiskt redskap i händerna på judiska extremister, sanktionerat vid mordet på Folke Bernadotte år 1948, nu också nått staten Israels eget hjärta.
 
Texten på denna sida är hämtad från Folke Bernadottes minnesfonds hemsida