|
Aktion T4 - Nazisternas eutanasiprogram |
||||||||
|
|
||||||||
|
1939-1945 mördades mer än 200 000 oskyldiga handikappade och psykiskt sjuka. De blev offer för nazisternas första organiserade massmord. De dog inte i dödslägren, de avlivades i stället på särskilt inrättade sjukhus och kliniker. De gasades ihjäl, de avlivades genom injektioner, de svältes systematiskt till döds. De dödades därför att de ansågs ha ett "ovärdigt liv". De kom från mentalsjukhus, barnkliniker, ålderdomshem och vårdinstitutioner. Deras frivilliga mördare var läkare, sjuksköterskor, vårdpersonal och tjänstemän från statliga myndigheter.Det kallades eutanasi - barmärtighetsmord. När Hitler kom till makten 1933, stod det tidigt klart att nazisterna ville skapa ett enhetligt "herrefolk", Herrenvolk, fysiskt och mentalt överlägset alla andra människor. Detta mål skulle man uppnå genom att "förädla" folket och uppmuntra barnafödande hos dem som kunde anses vara rasmässigt överlägsna och var sunda och friska. Samtidigt ville man göra sig av med dem som var sjuka och svaga, tillhörde främmande raser eller på annat sätt kunde anses vara belastande och skadliga. Under mitten av 1930-talet producerades ett antal propagandafilmer med syfte att rättfärdiga förföljelserna och de kommande "barmhärtighetsmorden" på handikappade och psykiskt sjuka, vilkas liv framställdes som värdelösa och utan mening - ein Leben ohne Dasein. Med dramatiska belysningseffekter och extrema kameravinklar kunde man framställa dessa individer som groteska, omänskliga varelser. Bilder av handikappade människor varvades med exempel från djurvärlden om den starkares förmåga att överleva. Man använde också Darwins idéer om det naturliga urvalet, för att visa att bara den friska har någon chans. Idealmänniskorna - den germanska mannen och kvinnan - avbildades friska och atletiska, i stark kontrast till de handikappade. Kampanjer i samma syfte genomfördes också i tidningar som Völkischer Beobachter och Der Stürmer. På propagandaaffischer framställdes de handikappade och psykiskt sjuka som belastande, onyttiga och kostsamma för samhället. I skolorna fick eleverna makabra
räkneexempel: Förföljelsen av handikappade inleddes egentligen 1933, då nazisterna kom till makten och då lagar om sterilisering av personer med mentala eller fysiska "defekter" började gälla. Under åren 1934-1945 beräknas kanske så många som 375 000 män och kvinnor ha steriliserats mot sin vilja, därför att de påstods ha fått diagnosen "Ärftlig sjukdom" (Erbkrankheit). 1935 kom lagar som förbjöd äktenskap där ena parten hade fått en diagnos om nedsatt mental förmåga eller "ärftlig sjukdom" (ett begrepp som exempelvis kunde innefatta blindhet, epilepsi eller missbildning). Tiotusentals människor med olika slag av handikapp mördades under nazismens terror, genom det så kallade Eutanasiprogrammet som Hitler personligen godkände hösten 1939. "Eutanasi" används vanligtvis för att beskriva begreppen dödshjälp eller barmhärtighetsmord, men nazisterna använde termen som en förskönande beskrivning av det systematiska dödandet av individer som inte passade in i deras världsbild. De handikappade och psykiskt sjuka ansågs av nazisterna ha Ein lebensunvertes Leben - ett ovärdigt liv - och skulle därför befrias från sitt lidande.
Nazisternas "dödshjälpsprogram" hade kodnamnet Aktion T4, efter en adress i Berlin, Tiergartenstrasse 4, varifrån hela aktionen organiserades.
Hitler utsåg Reichsleiter Philipp Bouhler, chef för Führerns kansli, och sin personlige läkare Dr Karl Brandt till ansvariga för aktionen. Deras uppgift var att "hos särskilt utvalda läkare utveckla kompetensen att avgöra vilka som skulle få möjligheten till en barmhärtig död"
Den ideologiska grunden för förintandet av handikappade, liksom av judar och romer samt för massmorden på den slaviska befolkningen i Östeuropa, hade stöd i allmänt spridda teorier om människors olika värde. Idéer om rasrenhet och rasförädling hade existerat långt innan nazisterna kom till makten. Särskilt i USA och Skandinavien stödde högt uppsatta personer inom medicin och vetenskap idéer om obligatorisk sterilisering av vissa "defekta" grupper av befolkningen. Världens första rasbiologiska institut grundades i Sverige redan 1921, efter ett riksdagsbeslut. Här mättes och vägdes tusentals skallar och kranier, vars skillnader enligt dåtidens forskare på ett "objektivt" sätt skulle bevisa att biologiska och fysiska kännetecken, som exempelvis skallens storlek, också innebar skillnader i intelligens. Eutanasiprogrammet var det första av nazisternas systematiska massmord och i det kan man urskilja förarbetet för "Den slutliga lösningen av judefrågan" - det makabra etniska folkmord som kom att utspelas i de nazistiska dödslägren. Nazisternas "dödshjälpsprogram" innefattade avlivning med gas, giftinjektioner och systematisk svält till döds. Selektioner, hemliga transporter, beslagtagande av kläder och personliga tillhörigheter samt bränning av lik är andra moment i eutanasiprogrammet som påminner om dödslägren i Polen. Många nazifunktionärer från T4-aktionen återfanns senare i Polen, där de deltog i upprättandet av dödslägren Belcez, Sķbibor och Treblinka (den s k Aktion Reinhardt). I motsats till de andra offren för nazisternas mordapparat - judar, romer, homosexuella och Jehovas vittnen - blev de handikappade inte avlivade i dödslägren. I stället blev de systematiskt dödade på olika statliga institutioner och sjukhus där de bodde eller vistades tillfälligt för vård och behandling, eller dit de förts från olika kliniker för att avlivas. Eutanasiprogrammet inleddes med morden på handikappade barn. Planeringen av dessa mord skedde under sommaren 1939. Barnmorskor och läkare beordrades att inrapportera alla barn som fötts med handikapp, officiellt för att förbereda stöd och hjälp till barn med "allvarliga medicinska tillstånd". Rapporterna gick till den nybildade "Rikskommittén för vetenskaplig registrering av allvarliga arvs- och anlagsrelaterade lidanden". Myndigheten hade ansvar för rashygien och befolkningspolitik i Nazityskland och bestod av gräddan av läkare och vetenskapsmän. I oktober 1939 påbörjade man mördandet av samhällets mest sårbara och försvarslösa: Handikappade barn. Nyfödda, småbarn och barn upp till 12 år, med Down´s syndrom, cerebral pares och andra handikapp placerades på speciella barnkliniker, där de mördades genom giftinjektioner och överdoser av medicin eller svältes till döds. Barnens öde avgjordes av "experter" som fattade sina beslut enbart utifrån de formulär som barnmorskor och läkare fyllt i. Ett plus eller ett minus talade om vem som skulle få leva och vem som skulle dö. Man beräknar att omkring 5 000 handikappade barn dödades 1939-1945.
Kort tid efter att man påbörjat morden på barn,
utvidgades dödandet till att omfatta också äldre barn, psykiskt sjuka och
handikappade vuxna. Det var nu som aktionen officiellt fick namnet Aktion T4. Sex dödscentra inrättades: Hadamar,
Grafeneck,
Brandenburg, Sonnenstein, Hartheim och Bernburg. Gaskammare inrättades
för att öka avlivningstakten. De dödsdömda
transporterades i speciella bussar till de olika dödscentra, där de:
De som frivilligt sökte sig till institutionerna för att utföra dessa makabra uppgifter var läkare, sjuksköterskor, vårdpersonal och tjänstemän från olika statliga myndigheter. Hos förövarna verkar eutanasiprogrammet inte ha väckt några större betänkligheter, på vare sig religiösa, moraliska eller ens juridiska grunder. Disciplinproblem hos personalen kunde man undvika genom att sprida ut uppgifter på en relativt stor personalgrupp. Det fanns gott om utrymme för personalen att koppla av under arbetet. Man tilldelades till exempel fri alkohol. Resultatet av denna personalpolitik blev att personalomsättningen var låg.Det som hände på dödshjälpsprogrammets institutioner kom dock så småningom ut i samhället och kritiken började växa mot den orättfärdiga behandlingen av de handikappade och psykiskt sjuka. Biskopen Clemens von Galen i staden Münster höll den 3 augusti 1941 en predikan, i vilken han uppmanade Hitler att avsluta aktion T4, som vid den tidpunkten hade krävt över 70 000 liv, enligt en T4-rapport. Andra uppgifter gjorde gällande att över 93 000 hade dödats.
Hitler gav i slutet av augusti 1941 order om att eutanasiprogrammet skulle avbrytas. Detta innebar dock inte slutet på dödandet. Ett år senare återupptogs aktionen, om än i hemlighet. Offren mördades inte längre i gaskammare, utan avlivades genom överdoser av läkemedel eller dödliga injektioner av giftiga ämnen. Nazisternas "dödshjälpsprogram" fortsatte ända fram till krigsslutet. Vid den internationella krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1945-1946 uppskattades det totala antalet döda under eutanasiprogrammet till 275 000. Källor:
|