Den judiska världskongressen (WJC), med säte i London, hade brevväxlat med Folke Bernadotte sedan han 1943 utsetts till vice ordförande i Svenska Röda Korset. Organisationens ordförande, prins Carl, för övrigt Folke Bernadottes farbror, var då 82 år gammal, och Folke Bernadotte var i realiteten chef för Röda Korset. Under åren 1943 och 1944 hade Folke Bernadotte och Gilel Storch, WJC:s representant i Stockholm, samarbetat i en aktion där man låtit sända cirka 70 000 paket med livsmedel till judiska fångar i nazistiska koncentrationsläger.

I krigets slutskede hade man från svensk sida också börjat lägga planer på att försöka få de danskar och norrmän som satt internerade i de tyska lägren frigivna. Dessa försök planerades inom det svenska utrikesdepartementet och med utrikesminister Christian Günther som den ytterst ansvarige. Pådrivande part var det norska sändebudet Niels Christian Ditleff, som var chef för den norska fånghjälpsorganisationen i Stockholm. I november l944 föreslog Ditleff att en svensk Rödakorsdelegation med Folke Bernadotte som chef skulle sändas till Tyskland för förhandlingar.

Till att börja med var Folke Bernadottes uppdrag i Tyskland endast att få de danska och norska fångarna fria. Det svenska utrikesdepartementets och Bernadottes strategi var att först endast framställa mycket begränsade önskemål till Himmler, om Bernadotte över huvud taget skulle få träffa SS-chefen. Vid sitt första besök i Berlin den 16 februari 1945 förklarade Bernadotte att han, förutom sitt officiella uppdrag att inspektera den svenska rödakorsexpeditionen i Berlin, också önskade träffa Himmler angående koncentrationslägren. Den 19 februari mötte Bernadotte för första gången Himmler och överlämnade en personlig gåva: en 1600-talsbok om svenska runinskrifter (Himmler hade ett stort intresse för runor och nordisk mytologi).

Fordonskolonnen på väg söderut

Efter segdragna förhandlingar gav nu Himmler motvilligt Bernadotte tillstånd att sammanföra alla skandinaviska fångar till koncentrationslägret Neuengamme, nära Hamburg. Detta innebar att svenska fordon skulle få färdas inom tyskt territorium, besöka vissa koncentrationsläger och där hämta fångar för vidare transport till Neuengamme. Beslutets innehåll skulle hemlighållas; om något om uppgörelsen sipprade ut skulle överenskommelsen omgående upphöra att gälla.

Statens Informationsstyrelse, som under kriget ansvarade för informationen till allmänheten, gick ut med följande meddelande
till tidningsredaktionerna i landet: 

De nymålade bussarna lämnar färjan

Den 12 mars rullade den första kolonnen av svenska bussar och lastbilar, vitmålade och med stora röda kors - "de vita bussarna" -, över gränsen till Tyskland. Att fordonen var vitmålade berodde på att Storbritannien hade framfört krav på detta, så att de allierades bombflyg skulle kunna känna igen de svenska hjälpfordonen från luften och inte bomba dem av misstag.

I expeditionen tjänstgjorde 250 av Bernadottes frivilliga, handplockade officerare och soldater ur den svenska armén samt rödakorssystrar, de flesta unga och utan erfarenhet av krig. De möttes nu av syner som de aldrig kommit att glömma; utsvultna, utmattade, apatiska och svårt sjuka människor, döda människor, en fruktansvärd stank och olidliga hygieniska förhållanden. Neuengamme var vid den här tidpunkten överfyllt av fångar, så för att skandinaverna skulle få plats där, fick expeditionen det makabra uppdraget att först flytta fångar från Neuengamme till andra läger.

Transporterna gick dag och natt. Den 30 mars hade bussarna fört omkring 4 500 norska och danska fångar till Neuengamme. Den svenska personalen kom att rädda även andra än vad avtalet med Himmler tillät - det var självklart oändligt svårt att välja ut och välja bort bland de alla de som fanns i lägrens helvete. 

Den danska befolkningen hälsar de frigivna fångarna,
som så småningom tas omhand av polis och Röda Korspersonal 

Den 2 april möttes Bernadotte och Himmler åter. De tyska fronterna sviktade nu allt mer, vartefter som de allierade ökade trycket. Himmler gav nu tillstånd till att alla skandinaviska sjuka, alla kvinnor, alla danska poliser och alla norska studenter, skulle få evakueras från Neuengamme till Danmark och vidare till Sverige. Den 20 april - Hitlers födelsedag - hade 4 300 norrmän och danskar samt 900 personer av andra nationaliteter räddats från Neuengamme till Danmark och Sverige. I mars l945 meddelade Himmlers personlige massör Felix Kersten att Himmler var beredd att även frige l0 000 judar för transport till Sverige.

Kvinnor får matpaket från Röda Korset och utspisas efter
återkomsten till frihet och trygghet

Den 21 april lovade Himmler Bernadotte att alla skandinaviska fångar och dessutom kvinnor av alla nationaliteter skulle få räddas från det ökända koncentrationslägret Ravensbrück. På en enda dag, den 22 april, lyckades man att från Ravensbrück evakuera 2 873 icke-judiska kvinnor, från Polen, Frankrike, Belgien och Holland, samt
1 607 judar av olika nationaliteter. Några dagar senare fick svenskarna ut ytterligare
4 000 kvinnor från samma läger. Vid krigets slut hade över 20 000 lägerfångar räddats till Sverige via de vita bussarna. Efter krigsslutet fördes ytterligare 10 000 fångar från tyska koncentrationsläger till Sverige. Sammanlagt räddades under dessa dramatiska dagar senvåren 1945 omkring 27 000 människor till livet. Av dessa var många tusen judar.

I krigets allra sista skede försökte Himmler, för att rädda sitt eget skinn, förhandla fram en separat kapitulation. Han framförde sina förslag till Bernadotte. Bernadotte ställde nu som villkor att även Danmark och Norge skulle inbegripas i kapitulationen. Detta lovade Himmler, som inte hade något att invända mot att amerikanska, brittiska eller rentav svenska trupper besatte Danmark och Norge, vilket innebar att de tyska trupperna skulle lägga ned sin vapen. Det blev sedan Folke Bernadotte som via det svenska utrikesdepartementet framförde Himmlers sensationella kapitulationserbjudande till västmakterna. Dessa avvisade dock budet från Himmler och höll fast vid sina krav på ovillkorlig tysk kapitulation på alla fronter.

Den 7 maj 1945 kom den tyska kapitulationen. Då infann sig Hitlers efterträdare storamiral Karl Dönitz samt stabschefen Alfred Jodl och rustningsministern Albert Speer hos de allierade i Berlin. 

Sammanställt efter ett flertal muntliga och skriftliga källor                                               

Läs vidare: Folke Bernadotte; fram till mordet 1948

Litteraturtips!
Boken Vi åker till Sverige, av Sune Persson; drygt 500 lättlästa, faktaspäckade och intressanta sidor om vitabussaktionen 1945!