Förintelsen är namnet på den systematiska utrotning av 6 miljoner judar som utfördes av nazisterna och deras sympatisörer under Andra världskriget. Den judiska (hebreiska) benämningen är Shoah; på engelska Holocaust. 1933 bodde ungefär nio miljoner judar i de 21 europeiska länder som kom att ockuperas av Tyskland under Andra världskriget. Tolv år senare var 2/3 av de europeiska judarna döda. De hade dött i koncentrations- och arbetsläger på grund av omänskligt hårt tvångsarbete, svält, sjukdomar och tortyr. De hade avrättats i förintelseläger. De hade dukat under i getton. De hade mördats i utrensningsaktioner. 

Hitler och partiet
Det tyska nationalsocialistiska partiet NSDAP, lett av Adolf Hitler från 1921, var starkare präglat av fördomar mot judar och andra folkslag mer än någon annan organisation i vårt århundrade. Judarna har genom historien mött intolerans och förföljelse, men aldrig har aktionerna mot dem utförts så systematiskt som i Tyskland och de tyskockuperade länderna, under tiden 1933-1945.

Judeförföljelserna
Tyskland hade efter förlusten i Första världskriget tvingats gå med på mycket förödmjukande fredsvillkor, och åren som följde präglades av ekonomiska kriser, hög arbetslöshet och depression. Statsledningen var mer eller mindre handlingsförlamad, och i det politiska vakuum som rådde gavs utrymme för missnöjesgrupper av olika slag. Det nybildade nationalsocialistiska partiet, NSDAP, växte sig starkt i Bayern efter att Adolf Hitler tillträtt som partiets ledare.

Hitlers retoriska förmåga och starka personlighet gav honom successivt en allt starkare ställning och man såg snart i honom en ledare som ansågs kunna rädda landet och upprätta Tysklands ära. Partiet fick allt fler anhängare, om än i långsam takt till en början. De antisemitiska strömningarna blev allt starkare, och efter nazisternas makttillträde 1933 blev förföljelserna handgripliga. Affärer och företag som judarna drev övermålades med slagord, böcker av judiska författare brändes på bål, judiska ämbetsmän avsattes, yrkesförbud för judar infördes, judiska skådespelare förbjöds uppträda och alla medier rensades från judar. Judarna fråntogs successivt sitt tyska medborgarskap. Judarna drabbades dessutom av organiserat våld på  gator och på andra platser.1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna, som bl a förbjöd äktenskap mellan "arier" och judar. 

En av nazismens huvudidéer var att "det tyska ariska folket" var alla andra folk överlägset och skulle hållas "rent". Påverkan och inblandning av andra raser och kulturer fick inte ske. Judarna utpekades som samhällsfiender, mindervärdiga och orsak till allt ont. Man kallade judarna "Untermenschen" (dvs ungefär "icke mänskliga"), eller bastarder - som på propagandabilden härovan.

En effektiv statlig propaganda, inom kulturlivet (särskilt film och teater) , i skolan och på arbetsplatserna, underbyggde nazismens idéer hos befolkningen. Tidningen "Der Stürmer" spred fördomarna om det judiska folket. Bland annat uppmanades barn och skolungdom att sända in uppsatser som visade judarnas alla förmenta brister. Redaktör för tidningen var Julius Streicher, som ansåg sig vara den störste judehataren av alla.

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 inträffade "Kristallnatten", då hundratals synagogor angreps, plundrades och sattes i brand. Efter att nazisterna hade kommit till makten 1933 hade judarna varit föremål för förföljelser, handgripligheter och diskriminerande lagar. Fram till den 9 november 1938 hade dock dessa attacker mot den judiska befolkningen haft prägeln av att vara oplanerade och inte sanktionerade av vare sig nazistpartiets ledare eller den tyska regeringen.

Den 6 november fick Herschel Grynszpan, en 17-årig jude som var bosatt i Paris, en vykort från sin far Zindel, som den 27 oktober hade deporterats till den polska gränsen, tillsammans med 18 000 andra tyska judar. Fadern beskriver de fruktansvärda förhållanden som deporterade levde under. Herschel Grynszpan blev så upprörd av det han läste, att han begav sig till den tyska ambassaden i Paris, där han sköt den första tyske tjänsteman han fick syn på, Ernst vom Rath, biträdande diplomat vid ambassaden. Ernst vom Rath avled av sina skador den 8 november 1938, och nyheten om hans död nådde Tyskland nästa dag. Hitler och Goebbels var vid detta tillfälle närvarande vid en stor parad med NSDAP, där man högtidlighöll tioårsjubileet av Hitlers (misslyckade) statskupp den 9 november 1923. Goebbels tog omedelbart tillfället till att hålla ett hatfullt tal mot judarna.

Pogromen inleddes i Berlin den 9 november 1938, och den organiserades officiellt av SA, Hitlers Stormtrupper. I ett telegram till samtliga SS- och SA-enheter, gav Reinhard Heydrich uttryckliga order om att att våldsaktionerna mot judarna skulle inledas. Synagogor stacks i brand, man krossade skyltfönstren på judiska affärer över hela landet - vilket senare gav aktionen namnet "Kristallnatten" - det krossade glasets natt. Många judar attackerades. Mer än 7 000 judiska affärer utsattes för attackerna. Man satte eld på judiska områden och man brände judarnas religiösa skrifter. Omkring 200 synagogor förstördes. Aktionen varade i ett dygn och 91 judar dödades. Över 30 000 judar arresterades och sändes till olika koncentrationsläger. Många av dem dödades inom de följande två månaderna. En av Hitlers närmaste män, Hermann Göring, lär ha kommenterat händelsen på följande sätt: "Man skulle ha dödat fler judar och inte krossat så mycket glas"  

Kristallnatten brukar ses som inledningen av Förintelsen, massmorden på Europas judiska befolkning och från och med nu intensifieras förföljelserna mot judarna.

Judarna ålades att alltid bära Davidsstjärnan på bröstet eller att ha armbindel med stjärnan. I passen stämplades ett stort "J" eller ordet "JUDE". Alla judiska kvinnor tvingades att lägga till namnet Sara i sitt förnamn, medan männen fick tillnamnet Israel.

Före krigsutbrottet 1939 hade nazisternas övergrepp medfört att omkring hälften av alla judar i Tyskland hade lämnat landet. En av nazisternas idéer var att på sikt deportera alla judar ut ur landet. Ön Madagaskar utanför Afrikas kust var tänkt som deportationsort, men kriget till sjöss omöjliggjorde dessa planer.

Kriget innebar att många länder kom att ockuperas av Tyskland. Många av de judar som redan flytt landet kom därför åter under tyskt styre och drabbades återigen av de specialbestämmelser som man upprättat mot judarna i Tyskland. I de ockuperade länderna infördes den obligatoriska märkningen med Davidsstjärna och/eller armbindel.

Efter den tyska inmarschen i Sovjetunionen intensifierades förföljelserna. Bakom den tyska armén följde specialavdelningar - Einsatzgruppen - som bland annat hade uppgiften att spåra upp och systematiskt avrätta judar och kommunister. Hundratusentals människor dödades vid massavrättningar. Vid Babi Jar i Ukraina t ex fick 30 000 judar från Kiev fick sätta livet till under två dagar. Totalt räknar man med att mer än en miljon människor dödades i Östeuropa av dessa specialstyrkor.

"Den slutliga lösningen"
I en villa i Wannsee, utanför Berlin, hölls den 20 januari 1942 den så kallade Wannseekonferensen. Då bekräftades en egentligen redan färdig plan om "den slutliga lösningen av judefrågan", die Endlösung der Judenfrage. Konferensen kom till stånd på direkt order av Hitlers då närmaste man, riksmarskalk Göring. Konferensen leddes av Reinhard Heydrich, chef för Reichssicherheitshauptamt RSHA, det vill säga den högsta myndigheten för frågor om rikets säkerhet, där bland annat Gestapo och Sicherheitsdienst, SD, ingick.  Före konferensen hade man noggrant "inventerat" antalet judar i Europa, land för land fanns de listade. Efter att alla judar hade spårats upp skulle de avskiljas från resten befolkningen och föras till getton i östra Europa, avspärrade områden i städerna. En mängd getton upprättades i Östeuropa och från dessa skulle sedan judarna senare skulle föras till speciella avlivningscentra. 

Den slutliga lösningen innebar att alla judar i Tyskland
och i tyskockuperade länder skulle transporteras till arbets-
och förintelseläger i Polen, där de förr eller senare
skulle likvideras. Platserna som valdes ut var Belzec,
Majdanek och Sobibor i öster; Treblinka, nordost om Warzawa;
Chelmno, nordväst om staden Lodz, och Auschwitz-
Birkeanu, väster om Krakow.

Belzec, Sobibor, Treblinka och Chelmno var rena utrotningsläger ; Majdanek och Birkenau var kombinerade koncentrations- och förintelseläger. I Auschwitz- Birkenau dog fler än i något annat läger - upp till 1,5 miljon enligt den tyske kommendantens ( Rudolf Höss) egna beräkningar, de flesta av dem judar. I Chelmno genomfördes de första avrättningarna med gas, då fångarna utsattes för avgaser från dieselaggregat och från lastbilsmotorer.

Lägren var ägnade till att bryta ner fångarna psykiskt och fysiskt. Maten och de sanitära förhållandena var eländiga, tvångsarbetet omänskligt hårt. Tortyr och offentliga avrättningar var vardagsrutiner i lägren. Avrättningsmetoderna varierade: Arkebusering, hängning, långsam strypning, gasning, tortyr, injektioner, medicinska experiment. Från 1942 kom gaskammare som gjorde det möjligt att avrätta tusentals fångar varje dag. Det hårda arbetet, i kombination med undernäring och otillräckliga kläder, var i sig ett medvetet sätt att döda människor - många dog av utmattning, svält och köld, eller avrättades för att de inte arbetade tillräckligt effektivt. Bristen på sjukvårdande insatser gjorde att tusentals fångar dog av de sjukdomar som grasserade i lägren.

De officiella dödstalen för förintelselägren varierar mellan olika källor, men följande tal brukar anges som de mest accepterade: Chelmno 300 000, Belzec 600 000, Sobibor 250 000, Treblinka 850 000, Majdanek 370 000 och Auschwitz-Birkenau 1 150 000.

  Auschwitz - Birkenau

Auschwitz kunde ta emot upp till 4-5 fullastade tågtransporter (godsvagnar) per dag. Tågen kom från nästan hela Europa, från getton och andra läger, dit människor hade förts innan de skulle transporteras till utrotningslägren, allt i enlighet med planen för "den slutliga lösningen".

Vid ankomsten till lägret samlades fångarnas väskor med personliga ägodelar in, oftast redan på perrongen. Därefter skedde selektionen, dvs urvalet. De som var arbetsföra sändes till slavarbete i lägret. Alla äldre, de som var sjuka och handikappade, så gott som alla barn och många kvinnor sändes direkt till gaskammaren. De som klarade den första selektionen kunde dock aldrig känna sig säkra; med jämna mellanrum utförde SS-läkarna selektioner bland fångarna, och de som då verkade för svaga för att klara av arbetet sändes till omedelbar avrättning.

Före gasningen måste offren klä av sig nakna. Deras kläder och andra ägodelar lades in i förråd, för att senare transporteras till Tyskland, där de skulle delas ut till befolkningen. 

Före kremeringen i stora ugnar drogs guldplomber ur tänderna, för att smältas ner till guldtackor, håret klipptes av för att användas som kudd- och madrasstoppning eller till att göra tråd till tyger av. Det hände att man flådde människor och använde huden till att tillverka lampskärmar och etuier. Från många läger sändes skelett och kroppsdelar till forsknings- och undervisningsinstitutioner i Tyskland. Vid de patologiska avdelningarna utfördes vidriga experiment på såväl levande som redan döda människor, allt under förment vetenskaplig täckmantel. Kroppsdelar stals från de döda och sändes till vetenskapliga institutioner runt om i Tyskland.

Många fångar utsattes för "medicinska experiment". De utsattes för stark ström, extrem kyla och smärta, för att se hur mycket organismen kunde tåla. De som inte avled under själva experimenten avlivades efteråt, med en fenolspruta i hjärtat. Dessa fruktansvärda dåd finns dokumenterade i både ord och bild, genom läkarnas egna anteckningar. Både män och kvinnor utsattes av läkarna för smärtsamma steriliseringsförsök. Också många barn utsattes för experiment. Doktor Josef Mengele är ett känt namn som förknippas med dessa ovetenskapliga vidrigheter. Josef Mengele, "dr Död", utförde bland annat grymma experiment på tvillingbarn.

De som planerade, samordnade och ledde verksamheten i lägren liksom gettoiseringen och deportationerna var SS - Schutz-Staffeln. Det var också SS som stod bakom Einsatzgruppen, dvs de specialstyrkor som spårade upp och mördade miljoner judar och kommunister i det ockuperade Östeuropa. Högste chef för organisationen var Reichsführer SS, Heinrich Himmler. SS upprättades 1925 och var ursprungligen en skyddskår som hade uppgiften att vara personlig livvakt åt Hitler. På 1930-talet fick organisationen mer makt och blev en plats för partiets elit, de mest extrema bärarna av Nazi-Tysklands rasistiska ideologi.  SS blev snart den allra mäktigaste institutionen i det nazistiska systemet, en stat i staten.  

Lägren administrerades av SS, som upprättade särskilda enheter - Totenkopfverbände, "dödskalleförband" - med uppgiften att sköta vakthållning och att ta hand om disciplinfrågor i lägren.

Gestapo (Geheime Staatspolizei - hemliga polisen) upprättades 1933, och hade som uppgift att förhindra motstånd mot nazi-regeringen, både i Tyskland och i de länder som ockuperats av tyskarna. Gestapo hade också uppgiften att spåra upp judar. De flesta höga befattningar inom organisationen innehades av SS-personal. Organisationen leddes av Heinrich Müller, kanske den mest anonyme och samtidigt mest hängivne av Himmlers underordnade. Gestapos brutalitet, speciellt i de ockuperade områdena, har gjort namnet synonymt med terror och hänsynslöst förtryck. 

Som ett resultat av nazisternas ideologi dog nära 6 miljoner av de nära 11 miljoner judar som fanns i Europa. I Tyskland fanns bara 20 000 judar kvar i livet då freden kom. Av Polens 3.3 miljoner judar omkom 90 %, och i Lettland och Litauen var procenten döda densamma.80% av alla judar i Jugoslavien, Tjeckoslovakien och Grekland dog.

Inte "bara" judar...
När nazismens tyranni spred sig över Europa mellan 1933-1945, förföljdes och mördades miljontals oskyldiga människor. Fastän judarna var nazisternas främsta objekt får man inte glömma de ytterligare cirka fem miljoner människor som förintades på grund av nazismens idéer om ett "herrefolk".
400 000 oskyldiga människor tvångssteriliserades före kriget därför att de ansågs vara livsodugliga eller därför att de på grund av fysiska eller mentala handikapp kunde vara skadliga för det "tyska blodet".
Närmare tre miljoner sovjetiska krigsfångar dog på grund av sin nationalitet, i enorma läger eller vid massavrättningar.
Homosexuella och andra som ansågs vara "asociala element" förföljdes, fängslades, torterades och mördades.
Polacker och andra slaviska folk utsattes för slavarbete och förtryck - omkring två miljoner av dem miste livet.
Dessutom blev tusentals politiskt och religiöst oliktänkande, såsom kommunister, socialister, fackligt aktiva och Jehovas Vittnen, förföljda för sin övertygelse. De avrättades eller sattes i koncentrations- eller tvångsarbetsläger, där många av dem dog av utmattning, svält och sjukdomar, eller avrättades.
En särskild grupp som utsattes för grymheterna omfattade handikappade, utvecklingsstörda, kroniskt sjuka, åldringar och andra "belastande" individer, som utsattes för "Eutanasiprogrammet"  - "dödshjälp" - under åren 1939 -1945. Oskyldiga människor gasades ihjäl, svältes ihjäl eller avrättades med dödliga injektioner. I Nazityskland upprättades för ändamålet flera särskilda institutioner. Cirka en kvarts miljon människor uppskattas ha dödats på dessa "kliniker", av dem var minst 5 000 barn.  

Koncentrationslägren
förknippas oftast med Förintelsen, även om de första läger som upprättades i första hand var avsedda för nazismens politiska motståndare. De upprättades kort efter det att nazisterna kommit till makten, och där placerades motståndare till Hitler och den nazistiska ideologin. Den 21 mars kom ordern från Heinrich Himmler om att upprätta ett koncentrationsläger i Dachau, nära München, och i juni samma år utsågs Theodor Eicke till kommendant för lägret. Över Europa upprättades tusentals läger av olika typ under nazisternas år vid makten, och de fanns kvar som en grundläggande del i det nazistiska väldet fram till i maj 1945, då kriget och de nazistiska regeringarna föll.  Ett flertal läger finns bevarade och tjänar idag som varnande och skrämmande monument för nazismens och människans vansinne.

Under krigets sista månader tvingade SS-vakterna ut tusentals fångar på dödsmarscher från olika läger. Detta var ett försök att förhindra de allierade att rädda fångarna och förhindra att vittnen kunde finnas kvar som kunde avslöja de vidrigheter som hade utspelats i lägren. Under dessa marscher dog många tusen människor, av köld och utmattning. De som inte orkade gå vidare sköts på fläcken. Då de allierade ryckte fram mot de tyska styrkorna befriade man de läger som ännu var i funktion och träffade också på åtskilliga fångar som överlevt dödsmarscherna och övergetts av sina flyende fångvaktare.

Andra världskriget slutade i Europa med en villkorslös kapitulation från de tyska styrkorna, i väst den 7 maj och i öst den 9 maj 1945. I Asien pågick kriget fram till september 1945, då Japan kapitulerade.

Totalt räknar man med att andra världskriget 1939-1945 skördade cirka 55 miljoner människors liv......

Text: Vita Bussar    Bildmaterialet tillhandahållet av United States Holocaust Memorial Museum

Läs mer här