Om lägren                tillbaka

---

Under de år som nazisterna var vid makten upprättade man tusentals läger, såväl i Tyskland som i de länder som kom att hamna under tyskt välde. Lägren hade olika funktion och olika livslängd. Somliga var i funktion under hela den tid som nazisterna hade makten, andra existerade endast kort tid. Hur många läger som upprättades totalt vet man inte säkert, men vissa forskare har beräknat att antalet kan vara så stort som närmare 15 000.

 

Några typer av läger (det fanns ett 15-tal typer av läger)

Koncentrationsläger
för att på en plats koncentrera människor som man ville ha kontroll över. Nazisterna byggde det första i Dachau 1933 och det var avsett för politiska motståndare, t ex socialdemokrater, kommunister och fackföreningsledare/-medlemmar. Koncentrationslägren uppfanns inte av nazisterna - första gången man talar om koncentrationsläger är i slutet av 1800-talet, under boerkriget i Sydafrika. 

Arbetsläger
Låg ofta i anslutning till koncentrationslägren eller var självständiga läger. Arbetet var omänskligt hårt och fångarna hade matransoner vars energivärde låg långt under minimibehovet. Arbetet kunde vara skogsarbete, väganläggningar, i stenbrott; men också fabriksarbete förekom, bl a vapen- och ammunitionstillverkning, tillverkning av kläder osv.

Transitläger
Övergångsläger under transport av fångar från ett läger till ett annat, eller från getto till läger

Krigsfångeläger
Upprättades främst i de ockuperade sovjetiska områdena. De ryska fångarna behandlades kränkande, misshandlades och avrättades utan rättegångar - allt i strid med alla gällande konventioner om fångars behandling under krig. 100 000-tals fångar dog i dessa läger.

Förintelseläger
Anlades med den enda uppgiften att fabriksmässigt avrätta människor, främst judar. Sex läger, alla belägna i Polen, kom att bli utrotningsläger, några av dem som kombinerade koncentrations- och utrotningsläger. De sex lägren var Chełmno, Sóbibor, Bełzec, Birkenau, Treblinka och Majdanek. Den dominerande avrättningsmetoden var gasning, till att börja med genom avgaser från dieselmotorer; senare användes gasen Zyklon B. Avrättningar skedde också genom arkebusering, giftinjektioner, hängningar, tortyr och s k medicinska experiment.

Andra metoder att döda människor var omänskligt hårt arbete, undernäring, bristande skydd mot kyla och frånvaron av sjukvård. Sjukdomar grasserade i lägren, och de utmärglade, utmattade fångarna hade liten motståndskraft mot till och med de enklaste åkommor. Summariska rättegångar med dödstraff som påföljd förekom ständigt.

I många läger fanns en Politische Abteilung, som handhades av Gestapo, hemliga polisen. Dessa enheter hade en egen Zellenbau - ett fängelse i fängelset så att säga. De fångar som fanns där genomgick en fruktansvärd behandling i syfte att "omskola" dem till "rättrogna".

Kort om lägrens inre organisation

Koncentrationslägrens administration bestod som regel av fem avdelningar, betecknade med romerska siffor. I:Kommendantur, II:Politische Abteilung (politiska avdelningen), III:Schutzhaftlagerführung (bevakning), IV:Verwaltung (administration) och V:Standortartzt (sjukvård).

Chefen för lägret kallades Kommendant, formellt ansvarig för allt som rörde lägret och dess verksamhet. Hans närmaste överordnade var inspektören för koncentrationslägren och chefen för myndigheten Wirtschaftsverwaltungshauptamt (SS-WVHA). Närmast under honom fanns der Lagerführer, som var chef för avdelning III och ställföreträdare för kommendanten vid dennes frånvaro från lägret. Hans uppgift var att ansvara för ordning och disciplin i lägret, komma med förslag till kommendanten om hur fångar skulle bestraffas, ta emot rapporter om fångarnas antal och samordna verksamhet som hade fångarnas kost och logi att göra. Han var den mer "synlige" chefen.  Den som skötte det dagliga arbetet med fångarna var en Rapportführer och under honom fanns ett antal Blockführer, som ansvarade för de olika blocken - de olika fasta enheterna i lägret, husen där fångarna "bodde". I arbetslägren fanns ett antal Arbeitsführer som ledde fångarnas arbete. Förutom alla dessa typer av funktioner fanns vaktmanskap på olika nivåer.

Nazisterna hade speciella vaktenheter i lägren – de fruktade Totenkopfverbände, dödsskalleavdelningarna, som kändes igen på dödsskallesymbolen.

Förutom lägervakterna från SS utsågs vakter bland fångarna - fångvaktarfångar - som skulle bevaka sina medfångar och följaktligen hade speciella förmåner. Bland andra så märktes särskilt ukrainska fångar i den uppgiften. För de olika enheterna - bostäderna - utsågs bland fångarna grupp- och husansvariga, så kallade Kapos, som blev ett slags fångarnas egen polis. Dessa kapos var ofta grovt kriminellt belastade fångar. Bland fångarna fanns personer som skulle fungera som mellanled mellan lägerledning och fångar: Lageräldteste och Blockäldteste, så kallade funktionärsfångar. 

Grundprincipen för lägren var Selbsverwaltung, vilket innebar att det var fångarna som skulle sköta verksamheten. Ordergivningen från lägerledningen gick via speciellt utvalda fångar. Genom att organisera lägren på detta smarta sätt lyckades nazisterna upprätthålla kontrollen i lägren - alltså genom att ge vissa fångar speciella uppgifter och förmåner som innebar att de upplevde möjligheten att överleva. Dessa blev därmed beredda att styra, kränka och bestraffa sina medfångar, för att rädda livhanken. De som hade största turen var de som utvaldes att arbeta på någon expedition, för att sköta arkiv, post och uppassning av SS-personalen. 

Fångarna var indelade i olika kommandon, namngivna utifrån de uppgifter de innebar: Arbeitskommando var de som var uttagna till olika arbetsplatserna i eller utanför lägren; ofta hade de namn efter typen av arbete. Straffkommando innebar att man tvingades utföra ett extra hårt arbete som straff för att man gjort något brottsligt, försökt fly osv. Straffet var ofta kopplat till isolering, uteblivna matransoner, tortyr osv. En placering i ett straffkommando kunde också innebära att man deltog i bestraffningen av sina medfångar, inte sällan avrättningar. Scheisskommando innehöll uppgiften att sköta och rengöra läger"toaletterna".  Sonderkommando innebar att ta hand om de gasade medfångarna, raka av dem håret och bränna dem bland annat.

Kort introduktion i historien om det tyska lägersystemet

Efter Hitlers statskupp i januari 1933 började nazisterna nästan omedelbart gripa sina politiska motståndare. Med hjälp av nya lagar kunde polisen gripa nästan vem som helst, både möjliga och verkliga motståndare, för att häkta dem på obestämd tid och utan laglig grund. Till att börja med utnyttjade nazisterna de nya lagliga möjligheterna mot kommunisterna, men snart började man gripa även socialister, fackföreningsanslutna och liberaler samt även ett mindre antal konservativa.

För att kunna inkvartera fångarna byggde regeringen koncentrationsläger. I början upprättades lägren på alla möjliga platser: Gamla fängelser, tomma lagerhus, partilokaler osv. Lägren underordnades det nazipartiets paramilitäriska ledning, SA, (och några få SS-avdelningar) och styrdes av den politiska polisen, Geheime Staats Polizei - Gestapo

Dessa läger var helt enkelt tortyrkammare där de lokala nazisterna kunde slå, tortera och även döda sina politiska fiender. Plötsligt fanns det fler sådana läger i olika städer. De flesta existerade bara under något år; det sista stängdes 1939. Bara ett av dem överlevde, SS-lägret i Dachau utanför München som byggdes upp i mars 1933. Efter att SA berövats makten i juli 1934 och SS tagit över kontrollen över lägret, blev Dachau mer och mer betydelsefullt.

I juni 1933 utnämnde SS-Reichsführer Heinrich Himmler SS-Oberst Theodor Eicke till kommendant för Dachau. Eicke, som inte deltog i striderna under första världskriget, var känd som en sadistisk person. Han införde en hänsynslös armédisciplin i Dachau, vilken helt följde de preussiska träningsmetoder som användes i kejsarens arme.

Eicke förvandlade Dachau i ett "modelläger", där senare många SS-kommendanter utbildades. Systemet byggde på en princip som kan benämnas organiserad obarmhärtighet. I juni 1943 befordrades Eicke till inspektör för koncentrationslägren och kommendant för "Dödsskalleavdelningarna" (Totenkopfverbände) som skötte vakttjänsten i lägren. Eicke arbetade direkt under Himmler som ville minska Gestapos inflytande. Gestapo blev nu bara representerad genom en politisk avdelning i lägren (Politische Abteilung)

Fr o m 1934 började Eicke bygga upp lägersystemet. Medan de kvarvarande tidigare lägren upplöstes, ersatte han dem med permanenta anläggningar som konstruerades med Dachau som förebild. Sachsenhausen öppnades 1936 i Oranienburg (en av Berlins förorter), där tidigare det välkända och fruktade lägret Oranienburg hade funnits. Buchenwald, utanför staden Weimar, öppnades 1937. Efter Österrikes "anslutning" (Anschluss) till Tyskland 1938 tillkom Flossenbürg i Bayern och Mauthausen i Österrike. 1939 följde Ravensbrück, som blev ett kvinnoläger, norr om Berlin.

Till 1937 bestod de flesta fångarna av politiska motståndare, som tillfångatogs under "Schutzhaft" av Gestapo. I den gruppen fanns det också religiöst oliktänkande, framför allt Jehovas Vittnen.

1937 lades tillkom ytterligare en annan kategori: "Vorbeugungshaft". Kriminalpolisen grep de s k yrkeskriminella likaväl som asociala, homosexuella, prostituerade, hallickar, dagdrivare och alla andra personer som ansågs vara odugliga för samhället. Judarna kom också till dessa läger, men från början bara om de tillhörde någon av dessa grupper.

Arbetet i lägren var huvudsakligen ett medel att plåga fångarna, men i samma år började SS "locka" fångarna till det "produktiva arbetet" för att kunna bättra på SS´ ekonomi. Några läger låg nära fabriker medan andra byggdes upp vid stenbrott. Arbetet var hårt och fångarna behandlades på samma sätt som förut.

Genom andra världskriget blev lägren fler och större, fler och fler fångar anlände dagligen. Den första och största gruppen var polacker. Senare kom stora grupper av motståndskämpar från de tyskockuperade länderna. För att få plats för alla fångar byggde nazisterna fler och fler läger. Neuengamme (Hamburg), som tidigare använts som underläger till Sachsenhausen, blev ett självständigt läger och flera nya läger tillkom: Auschwitz i Niederschlesien maj 1940, Gross-Rosen i Niederschlesien augusti 1940, Natzweiler-Struthof i Elsass juni 1941, Stutthof nära Danzig (idag Gdańsk) och Hertogenbusch (Vught) i Holland i januari 1943.

Till 1939 använde man lägren som plats för att förvara de som ansågs vara regeringens fiender, men som inte gripits på formellt lagliga grunder. Under de första krigsåren överfördes detta till en rad av andra typer av läger, som Durchgangslager, Polizeilager och olika typer av arbetsläger. De viktigaste var tvångsarbetslägren för de östeuropeiska judarna, Judenlager eller JuLag. Dessa JuLag samt gettona utgjorde nazisternas största resurs av arbetskraft. Lägren var underordnade ett rad av myndigheter, inklusive SS, polisen, Wehrmacht och de civila industrierna. I lägren härskade omänskliga regler, i JuLag däremot fanns det inga regler alls.

Auschwitz byggdes upp för polska fångar, men blev senare det största förintelselägret för judar och zigenare. Detta folkmord hade sitt dock sitt ursprung utanför lägersystemet. Vintern 1939-40 påbörjades morden på handikappade TYSKA medborgare under namnet Aktion T4.  Personalen vid T4 "uppfann" löpande-band-mördandet och hela förintelsesystemet. Man inrättade särskilda "kliniker" med gaskammare och krematorier, dit handikappade och psykiskt sjuka, barn och vuxna, fördes för att slippa sina "ovärdiga liv". Där dödade T4-personalen sina "fiender", stal guldtänderna från de döda för att fylla upp den tyska statskassan, sålde likdelar till "forskning", för att slutligen bränna kropparna. Det kallades barmhärtighetsmord – eutanasi.
(läs vidare om Aktion T4 på kunskapssidorna)

1942 flyttade stora delar av T4:s personal österut, till de polska förintelselägren, för att kunna deltaga i dödandet av judar och zigenare där. Utrotningscentralerna Bełzec, Sóbibor och Treblinka, där man dödade mer än 1.25 miljon människor, kom att ledas av tidigare T4-personal, som nu fick användning av sina tidigare kunskaper i massavrättningsteknik.

I början var lägren ingen plats för mordkampanjer. Nazisterna använde dem för att döda ryska krigsfångar som överlämnades till lägret av Gestapo. Ryssarna mördades en och en genom arkebusering. Detta tog mycket tid och var resurskrävande. Därför började SS-läkare välja ut fångar och skickade dem till ett av T4:s förintelseläger där de dödades med gas och kremerades. Målet var att "befria" lägren från de svaga och oönskade fångar, den s k operation 14 f13.

Genom de tidiga krigsåren leddes lägren från huvudkontoret i Oranienburg. Eicke lämnade sitt arbete för att kunna ta över befälet av dödsskallsenheten i Waffen-SS. Hans efterträdare var Richard Glücks. 1942 tog Oswald Pohl över och ändrade inspektionens namn till Büro D des SS-Zentralamts für Verwaltung und Wirtschaft (WVHA). Pohls huvudintresse var det ekonomiska och han gjorde allt att öka antalet fångar så att han kunde använda de som arbetare. Pohl försökte också att minska på avrättningstakten, för att få ut så mycket arbete som möjligt från fångarna och kom på så sätt ofta i konflikt med dem som såg utrotning av människor som det primära.

Richard Glücks

Oswald Pohl, chef för WVHA, med Heinrich Himmler (t h)

Das Zentralamt für Reichssicherheit (RSHA) hade dock andra planer. Under Heydrichs, och senare Ernst Kaltenbrunners ledning, arbetade RSHA nära Gestapo, Kripo (Kriminalpolizei) och SD (Sicherheitsdienst); målet var den slutgiltiga förintelsen av judar och zigenare. Pohl hade en bra och nära relation till Himmler, som han övertalade att inte döda judarna och zigenare i lägret, utan i stället utnyttja dem som billig arbetskraft.

Mellan 1943 och 1944 blev WVHA:s lägersystem större och större och omfattade senare också JuLag. För JuLag- fångarna byggde man flera läger i öster: Riga-Kaiserwald i Lettland, Kauen (Kovno) i Litauen, Krakow-Plaszow i Polen, samt Vaivara och Klooga i Estland.

Se karta över några av lägren

Medan lägersystemet utvecklade sig i ett enormt nät av slavarbetsanläggningar, gjorde man också lägren i Tyskland större. Arbetare "lånades" ut till tyska företag, där de arbetade ihjäl sig eller svalt till döds, medan SS tog in deras löner. För både SS och industrin var detta en mycket lönande verksamhet. Så byggdes det stora lägerkomplexet, bättre känd som Dora-Mittelbau, för att tjäna de underjordiska tyska företagen i Mittyskland.

Den största ökningen av antalet läger kom dock med inrättandet av de små underlägren (Nebenlager). Fler och fler människor greps och därmed behövdes ännu mer plats, större läger. Buchenwald hade åtminstone 133 sådana Nebenlager, Dachau 168, Flossenbürg 93, Gross-Rosen 97, Mauthausen 57, Dora-Mittelbau 27, Natzweiler 49, Neuengamme 70, Ravensbrück 44 och Sachsenhausen 53.  Se förteckning över ett urval av läger.

Auschwitz blev det största lägret. I.G.Farben byggde fabriker för produktionen av gummi och syntetisk olja. Strax efteråt byggde man Buna-Monowitz (eller Auschwitz III) där industrin kunde använda sig av 37 Nebenlager och ett obegränsat antal fångar. Samtidigt byggde ryska krigsfångar ett läger i Birkenau, som kallades för Auschwitz II.
Birkenau blev senare ett enormt förintelsecentrum, där mer än en miljon judar och zigenare dog i gaskamrarna medan de som dög till att kunna arbeta skickades till olika underläger till Auschwitz som tvångsarbetare. 1944 ankom otaliga människor till Birkenau. RSHA skickade många vidare till lägren Tyskland, därför att Birkenau inte kunde ta emot dem alla.

När de allierade närmade sig Tyskland 1944 , evakuerade SS flera läger och upplöste dem. Auschwitz evakuerades den 18 januari 1945 och de kvarvarande 6 500 fångarna var tvungna att gå mot väst. De som var för svaga dödades på plats eller dog under marschen. Under de sista fyra månaderna ökade antalet döda extremt. Man evakuerade lägren för att förhindra fångarna från att få kontakt med de allierade som närmade sig från öst och väst. Sådana "dödsmarscher" organiserades från många läger och tusentals fångar dog under dessa marscher, av utmattning, köld och svält eller sköts då de inte orkade gå längre.

I april 1945 och under den första majveckan befriades de flesta lägren av den allierade stridsmakten och den 8 maj gick kriget i Europa till ända genom Tysklands ovillkorliga kapitulation....