Krigsåren och folkhemmets födelse

Aftonbladets chefredaktör Rolf Alsing skildar här det svenska 1940-talet - som började i krigets skugga och slutade i fredens glädje och välfärds-Sveriges framväxt.
Materialet återgivet med särskilt tillstånd av Aftonbladet och av författaren

Tysk trupp i Norge. bild: Aftonbladet

Den 23 augusti 1939 fick Sovjet med sin nonaggressionspakt med Tyskland fria händer i Finland och angrep den 30 november i avsikt att göra Finland till en sovjetrepublik. Men Finland försvarade sig tappert och skickligt och tillfogade ryssarna svåra förluster. Först efter två månader tvingades de ge upp och avstå Karelska näset med Viborg.
Den 9 april 1940 överfölls Danmark och Norge av Tyskland.
Danmark kapitulerade snabbt efter några skärmytslingar och fick formellt behålla sin nationella suveränitet under tysk "skyddsockupation" fram till 1943.
Norge kunde bjuda bättre motstånd bland bergen och fick också hjälp av en fransk-brittisk expeditionskår. Men när Tyskland anföll Frankrike drogs expeditionskåren tillbaka. Kung Haakon och regeringen och en del trupper flydde till England och de kvarvarande norska trupperna tvingades kapitulera.

I slutet av november 1939 kom kriget till Norden. Sovjetryska flygplan bombade Helsingfors. Stora enheter ur Röda armén rullade på bred front in över gränsen till Finland. Vinterkriget började. Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin trodde att kommunisterna, som var starka i Finland, skulle hälsa Röda armén som befriare. Men det var fel. Finnarna försvarade sig framgångsrikt mot övermakten. Under några blodiga septemberveckor dessförinnan hade Hitlers tyska arméer krossat det polska försvaret och sovjetiska röda armén ryckt in och besatt de östra delarna av Polen.

Nazisternas Hitler och kommunisternas Stalin hade ingått en vänskapspakt i augusti 1939 som gav Sovjet fria händer i Finland, Baltikum och östra Polen. I Sverige fanns en stark känsla av samhörighet med Finland. Många beundrade det finska folkets mod och försvarsvilja, och parollen "Finlands sak är vår" mötte starkt gensvar. Röster höjdes för att Sverige borde gå med i kriget och försvara Sveriges oberoende på finsk mark.
Andra, till exempel statsministern Per Albin Hansson, ansåg att vi i Sverige inte hade någon möjlighet att påverka krigsutgången. Den svenska beredskapen var inte alls så god som statsministern försökte intala folket. Vi borde därför, så gott det gick, hjälpa Finland men utan att vi drogs in i kriget. En del aktivistiska militärer krävde en kraftfullare svensk uppställning för Finland. Längst gick general Axel Rappe, försvarsstabens chef. Cirka 8 000 svenskar deltog som frivilliga på Finlands sida i kriget.
Oron för vad som hände i Finland var stor, men oron för vad Hitler-Tyskland kunde ta sig för var ännu större. Kriget ryckte allt närmare och präglade under fem år praktiskt taget allt vardagsliv i landet.

PÅ MORGONEN DEN 9 APRIL 1940 invaderade Hitler både Danmark och Norge. Danmark kapitulerade omedelbart, medan norrmännen höll försvaret uppe till den 7 juni. Sverige befann sig under akut tyskt hot.
I denna situation valde Per Albin och samlingsregeringen att, som det hette, iaktta strikt neutralitet, men kom snart att utsättas för hårda tyska påtryckningar. Tyskarna krävde att få transportera trupper och krigsmateriel till och från Norge på svenska järnvägar. Regeringen sade ja - en svår och generande eftergift.
"Så bröts vår kära och strikt hållna neutralitetslinje av insikten om det orimliga i nuvarande läge: att taga risken av ett krig!" skrev Per Albin i sin dagbok.

Många författare gjorde under fyrtiotalet litterär värnplikt. Vi fick ett slags beredskapslitteratur. Budskapet var nationellt och uppbyggligt. Sverige var en gammal fin nation, väl värd att försvara mot utländska inkräktare. Men de flesta var starkt kritiska till undfallenheten gentemot de tyska kraven.
Vilhelm Mobergs Rid i natt (1941) är en av den svenska bokmarknadens största succéer men också ett hårt angrepp på eftergiftspolitiken.
Också filmen gjorde värnplikt och deltog i den nationella uppbyggelsen. Det var dels fråga om propagandistiska kortfilmer som blev uppskattade inslag på biograferna under beredskapsåren, dels patriotiska långfilmer både med och utan statlig sponsring. Det blev fosterländska naturscenerier, folkvisetoner och allt skönare och mäktigare naturbilder - äppelblom, björkdungar, vitsippsbackar och romantiska skogstjärnar.

Stig Järrel och Hasse Ekman var flyghjältar i heroiska Första divisionen medan Leif Kihlberg och Karl-Arne Holmsten vågade livet i Örlogsmän.
Filmatiseringen av Rid i natt, regisserad av legendariske Gustaf Molander hade ett politiskt ursinne och en tydlig antinazistisk udd.
Och överallt spelade man sångartisten Ulla Billquists populära skiva "Min soldat" som var och är en av tidernas största skivsuccéer i Sverige.
Under 1940 och större delen av 1941 befäste Hitler sitt välde i Europa. I maj 1940 invaderade Tyskland Holland, Belgien och Luxemburg. Även Frankrike tvingades till underkastelse. England kämpade vidare, ensamt och utan allierade. USA var då neutralt.
Men så, den 22 juni 1941, bröt Hitler vänskapspakten med Stalin och angrep Sovjetunionen. Redan samma morgon krävde tyskarna att de skulle få sända en division soldater från Norge via Sverige till Finland för att tillsammans med finska män sättas in i kriget mot Sovjet.
Vad skulle Sverige svara? Kung Gustav V och militärledningen förordade bifall till det tyska kravet. Ett nej skulle provocera Hitler som hade trupper i Norge, Danmark och Finland, menade de.
Per Albin och samlingsregeringens ledamöter våndades och med dem partiernas riksdagsgrupper. Tveksamheten var stor, men rädslan för att locka Hitler att ge sig på Sverige var större än omsorgen om principerna.
Resultatet blev en ny, moraliskt tveksam eftergift. Socialdemokraterna ville säga nej, men meddelade att de kunde acceptera ett ja på villkor att de övriga partierna som ingick i samlingsregeringen (högern, folkpartiet och bondeförbundet) också sade ja. För Per Albin Hansson var det angeläget att den nationella enigheten bevarades.
Tyskland begärde även i juli 1941 tillstånd för ännu en transitering. Men det svenska svaret kom då snabbt, och det blev nej.

Bild: Aftonbladet

I HITLERS TYSKLAND härskade barbariet. Demokratin sattes under stöveln, och den fria opinionsbildningen kvästes. Nazisterna förföljde judar och oliktänkande.
Kände man i Sverige och andra länder inte till vad som pågick i Tyskland? Var det därför som man inte reagerade tidigare och snabbare för att rädda fler judar undan förintelsen?
Kristallnatten den 9-10 november 1938 som innebar mord på judar och terror och internering av 30 000 judar i koncentrationsläger var känd.
Det var känt att Tyskland under trettiotalet infört hundratals lagar som berövade de judiska medborgarna deras civila och ekonomiska rättigheter.
Sverige tillhörde liksom andra västliga demokratier åskådarna. Vi hade kunnat göra mera för att rädda judar, det står klart i dag, men på fyrtiotalet var det inte lika klart.

Enskilda svenskar gjorde stora insatser för att rädda förföljda judar undan terror och död. Mest känd är Raoul Wallenberg som i Budapest i krigets slutskede lyckades rädda tusentals judar till livet. I januari 1945 greps han av sovjetiska soldater och fördes till Moskva där han sattes i fängelse. Full klarhet i Wallenbergs öde har ännu inte nåtts.

Bild: Aftonbladet

Den 12 mars 1945 passerade Röda korsets vita bussar den tyska gränsen. Det var upptakten till den räddningsorganisation som gamle kungen Gustav VI Adolfs kusin greve Folke Bernadotte lyckats utverka genom direkta förhandlingar med SS-chefen Heinrich Himmler. Bernadotteexpeditionen hade organiserats med mycket kort varsel. Under mycket svåra förhållanden lyckades de 36 bussarna före krigsslutet rädda 20 000 människor ur tyska koncentrationsläger och föra dem till Sverige. 6 500 av dem var judar. Efter krigsslutet räddades ytterligare 10 000 överlevande från lägren till Sverige via de vita bussarna. Folke Bernadotte mördades 1948 i Israel av israeliska terroristorganisationen Sternligan. Han höll då på att försöka medla i Palestinakonflikten för FN:s räkning.

Under 1941 och särskilt under 1942 blev Sveriges hållning till Tyskland mer restriktiv. Tron på en tysk totalseger i världskriget rubbades när USA efter det japanska anfallet på flottbasen Pearl Harbor 1941 gick in i kriget och tyskarna mötte hårt motstånd på östfronten.
Under 1943 var kursomläggningen tydlig. Sverige minskade efter krav från de västallierade gradvis exporten av järnmalm och strategiska varor till Tyskland. Under 1944 upphörde i praktiken all handel mellan Sverige och Tyskland.

TILL EFTERGIFTSPOLITIKENS BAKGRUND HÖR att Tyskland fram till andra världskriget var för Sverige vad USA är i dag. Ett slags modellland. Vi tog intryck därifrån på alla områden - politiken, kulturen, utbildningen, industrin och handeln. Tyska var det första utländska språket vi lärde oss i skolorna. Att landets ledande personligheter skulle ha nära kontakter med Tyskland var självklart.
Men om distansen till Tyskland var liten så var distansen till Sovjetunionen desto större. Det var inte svårt för agitatorer att spela på rädslan för Ryssland och kommunismen och mana till modig uppslutning på den tyska sidan.
Svensk politik präglades under krigsåren av en sorts "totalitär parlamentarism". Då infördes inskränkningar av de medborgerliga friheterna som varit och är otänkbara i fredstid. Vissa politiska organisationer övervakades, tryckfriheten snävades in. När liberala Handelstidningen som innehöll Torgny Segerstedts starkt antinazistiska artiklar drabbades av indragningsmakten väckte det stort uppseende.
Militärledningen fick försvarsministerns godkännande för att ta hand om så kallade opålitliga element inom försvaret och upprätta särskilda arbetskompanier. Det mest beryktade låg i den lilla byn Storsien i Norrbotten. Där fanns som mest 350 man, varav cirka 250 var kommunister. Man fruktade att kommunisterna skulle vara mer lojala mot Moskva än mot Stockholm. Storsienlägret stängdes i april 1940, när vinterkriget var slut.
Riksdagen antog 1940, när Finland och Sovjet befann sig i krig, en partiupplösningslag som var tänkt att användas mot kommunisterna.
Den tillämpades aldrig men 1941 föreslog justitieminister K G Westman (bondeförbundet) med stöd av högern att det kommunistiska partiet skulle förbjudas. Socialdemokraterna krävde att partiupplösningslagen i så fall skulle användas både mot kommunistiska och nazistiska partier, vilket minskade intresset för partiförbud.

FÖR AFTONBLADET VAR DE FÖRSTA ÅREN på fyrtiotalet en skammens tid. Tidningen, ägarmässigt kontrollerad av finansmannen Torsten Kreuger, låg inrikespolitiskt folkpartiet nära men utrikespolitiskt var den klart tyskvänlig och ofta förstående för den tyska regimen. Dåtidens Aftonbladet trodde att bästa sättet att uppnå fred var att låta Hitler bli herre över hela Europa. Tysklands nya regim var inget hot mot Sverige. I stället utgjorde Tyskland ett välkommet värn mot sovjetkommunismen.
LO startade 1942 Aftontidningen, AT, som en motvikt till Aftonbladets tyskvänlighet.
Under samlingsregeringens tid sköts de partiskiljande frågorna åt sidan. Alla försökte efter förmåga bidra till att Sverige hölls utanför kriget, men när slutet av kriget började anas vitaliserades partipolitiken.
Efter 1943 var Tyskland ett rike i upplösning. Tvångsförflyttningen av folk i Europa hade motsvarigheter inom Tysklands gränser.
På nyåret 1945 trängde ryska trupper in på tyskt område, men redan i september 1944 var den tyska armén i väster i stort sett förintad. Paris, Rom och Bryssel var befriade.
Det allierade flyget behärskade luftrummet. I februari 1945 kulminerade flygkriget när britterna anföll Dresden med brandbomber och 135 000 människor omkom i lågorna.
Adolf Hitler begick självmord den 30 april. Den 7 maj 1945 kapitulerade utan villkor den nye rikskanslern, amiral Karl Dönitz.
Den 6 augusti 1945 fällde amerikanerna den första atombomben över Japan. På några få minuter dog omkring 80 000 människor i Hiroshima. USA visade därmed inför världen att man förfogade över ett fruktansvärt vapen som gav USA total militär överlägsenhet. Den 9 augusti fälldes den andra atombomben, nu över Nagasaki, och dagen efter förklarade Japan att man var redo att kapitulera.
Det var den amerikanske presidenten, demokraten Harry Truman som fattade besluten om bomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Vid en stor konferens i Jalta på Krim träffades 4-11 februari 1945 segrarmakternas ledare, USA:s president Roosevelt, Sovjets Stalin och Englands Churchill för att enas om en gemensam strategi mot Tyskland och diskutera frågor som i framtiden kunde bli problem. Det gick inte så bra. På freden följde det kalla kriget. När kommunisterna med sovjetiskt stöd vräkte Tjeckoslovakiens demokratiska regering och grep makten fick västvärlden en bekräftelse på att Stalin och Sovjet hade planer på att med våld expandera sitt välde västerut.
Hitler-Tysklands toppfigurer, Göring, Ribbentrop, Hess och de andra krigsförbrytarna, spårades upp, fängslades och rannsakades i Nürnberg. Elva dömdes till döden genom hängning.

SOCIALDEMOKRATERNA PRESENTERADE 1944 ett efterkrigsprogram (De 27 punkterna) som krävde full sysselsättning, rättvis fördelning samt effektivitet och demokrati inom näringslivet. Man talade om socialisering av läkemedelsindustrin och överföring av viktigare naturtillgångar och stora kapitalanhopningar i samhällets ägo. Programmet innehöll också förslag om allmän sjukförsäkring, barnbidrag och bättre bostäder.

Många socialdemokrater började under 1944 tröttna på samlingsregeringen och den hämsko det lade på debatten men Per Albin Hansson såg fler fördelar än nackdelar med samregerandet. I juni 1945 var ändå samlingsregeringens tid slut. En rent socialdemokratisk ministär trädde till under Per Albin Hanssons ledning.

De socialdemokratiska reformplanerna som de skisserades i efterkrigsprogrammet framkallade en häftig motoffensiv från de borgerliga och det privata näringslivet. Valkampanjen 1948 utvecklades till ett borgerligt frontalangrepp mot regeringen, som anklagades för att ha hemliga socialiseringsplaner.

Angreppet leddes av folkpartiledaren Bertil Ohlin och understöddes av landets på den tiden största tidning Dagens Nyheter och dess chefredaktör Herbert Tingsten. Personliga angrepp på Per Albin Hanssons efterträdare Tage Erlander var vanliga. Även finansministern, den timide Ernst Wigforss framställdes som en hänsynslös marxistisk dogmatiker som stod kommunisterna nära.

Valet blev Erlanders genombrott. Socialdemokraterna fick 46,2 procent av rösterna (Gallup hade förutskickat 41 procent) och behöll regeringsmakten.

Politiken behärskades av män. När Erlander 1947 gjorde ekonomen Karin Kock till statsråd efter Gunnar Myrdal som avgick blev hon Sveriges första kvinnliga statsråd.

Mitt fyrtiotal började tisdagen den 27 april 1948 på allmänna BB i Karlstad. 1948 - det var efterkrigstid och uppbyggnadstid och inledningen till vad som senare skulle kallas skördetid. Inte minst sportsligt.

Mora-Nisse Karlsson vann skidornas femmil i vinter-OS i St Moritz och Martin Lundström 18 kilometer. De hyllades av hela landet.

Jublet blev ännu högre när medaljerna började regna över Sverige i sommar-OS i London. Sverige blev näst bästa nation efter USA och vann 16 guldmedaljer. Det blev svensk dubbelseger på 1 500 meter (Henry Eriksson och Lennart Strand), tredubbelt svenskt på 3 000 meter hinder och historiskt guld i fotboll. Gunnar Nordahl avgjorde med ett typiskt Gunnar Nordahl-mål. Gert Fredriksson inhöstade dubbla guldmedaljer i kanot, och Wille Grut vann den moderna femkampen.

Efter åtta år avskaffades brödransoneringen. Findus lanserade något helt nytt - konserverad barnmat på burk.

STÖRST AV ALLA I SVENSK FILM på fyrtiotalet var Edvard Persson. Hans publiktycke var enormt. Han personifierade den folkliga beredskapsandan, den klasslösa gemenskapen och den enkla folkhemsomsorgen, värden och attityder som folkflertalet gillade. Edvard Persson gjorde 1939-45 elva filmer. Två av dem, Kalle på Spången och Livet på landet, sågs av minst två miljoner människor.Inte ens vår stora internationella filmstjärna Ingrid Bergman som 1948 kom hem på besök kunde mäta sig i popularitet med Edvard Persson.

"Sibiriens ängel" Elsa Brändström, känd för sitt arbete för krigsfångar under första och andra världskriget, avled.

Med Bo Sundblad gnolade min far och mor på "Violen från Flen". De försökte hänga med när Kvartetten Synkopen gick på kafferep, och de skrattade åt och med Povel Ramel som besjöng det glada livet i holken. Det unga innefolket föredrog Nat King Coles "Nature Boy" och Charlie Parkers "Scrapple from the Apple".

I Värmland var man inte så fascinerad av modernisterna Erik Lindegren och Karl Vennberg och det litterära fyrtiotalet med dess mörka livskänsla och aggressiva tidspolemik. Där läste man fortfarande Fröding och "Guitarr och dragharmonika" snarare än moderna Vennberg och "Halmfackla", Aspenström och "Snölegend" och Hjalmar Gullberg och "Fem kornbröd och två fiskar".

Sartre och Camus var viktiga för svenska författare och påverkade starkt 40-talsdebatten men deras böcker hade knappast någon folklig spridning.

Att akademien tilldelade brittiske T S Eliot Nobelpriset i litteratur ansågs mer i sin ordning än att franske André Gide fick priset året dessförinnan.

När 40-talet började var runda trygga Per Albin Hansson och Edvard Persson störst inom politik och film. När decenniet slutade dominerades scenen av gängliga intellektuella sökare som Tage Erlander och Ingmar Bergman.

Var tid har sina behov och sina hjältar.

Rolf Alsing